Ibland undrar jag hur jag tänkte när jag bestämde mig för att hålla på med spår med mina hundar.. Jag lider av total brist på lokalsinne, vilket ibland (ganska ofta) försvårar och krånglar till spårträningen en aning..
Igår skulle jag och Gaia spåra. Jag tyckte att ett naturreservat var en lämplig plats. Spåret började fint i gles ekskog, vidare ut över ett fält och in i skogen igen. Själva grejen med naturreservat är naturen, som bitvis liksom sköter sig själv.. Snart var jag totalt omringad av ett helt jävla plockepinn av kullfallna träd och stora stenblock. Efter en stunds klättrande, krypande och kanande gav jag upp och vände tillbaka. När terrängen lättade valde jag en annan väg och fortsatte glatt, ända tills jag upptäcker mina egna snitslar (små bitar toapapper upphängda på grenar).. Jag har alltså trampat in i början av spåret. Fördelen med det var att jag enkelt hittade tillbaka till bilen igen, men något spår bidde det inte.
Bara att hoppa in i bilen och åka vidare.. Stannade någon mil hemifrån. Känd, gles, lättrampad tallskog med vägar på tre sidor och åkrar på fjärde, himmelriket för kvinnan utan lokalsinne!!
Här blev det iaf ett kombinerat uthållighets/motivationsspår (motsägelsefull kombo) ca 1,3 km långt. Många vinklar och krumbukter, avvallade rutor, godisgömmor i stubbar och utlagda leksaker/matburkar. När spåret lades ut stannade jag också med jämna mellanrum sittandes på stolsryggsäcken, vilket gör att liggtiden med jämna mellanrum kortas.
Gaia gick iaf spåret kanonfint, hon gillar det typen av spår!

Idag tränade vi lydnad, med andra hundar. På platsliggningen blev jag plötsligt väldigt kaxig och kopplade loss och gick iväg! Det gick såklart jättebra, Gaia hade inte en tanke på att göra någonting annat än att ligga absolut stilla.. :)